fotboll
Jag började spela fotboll när jag var.. hur gammal är man när man går i 4/5? 11/12?
Ah, shit the same. Jag började spela i typ fyran eller femman. Jag var ööööverlycklig över att de startat ett flicklag i mörrum eftersom jag tidigare bara hade spelat på skolans grusplan, som bara innehöll ett mål. Det andra målet brukade gå mellan två skor. (HAHA)
Så började jag träna, inte bara med laget utan med mig själv hemma på gräsmattan. Sköt bollar på pappa osv..
När vi äntligen fått ihop helt 7-manna lag, skulle vi spela serie.
Det gick typ.. STRÅLANDE vad jag vill minnas. Vi vann, och tillslut var det dags för seriefinal. Jag minns att jag var så nervös att jag nästan behövde kräkas. Och GUD vilken final. Det skulle räcka med lika för att vi skulle ta hem det, och så blev det 3-3 några minuter innan matchen var slut. Jag minns inte vilka motståndarna var, men dom sköt, sköt, sköt, sköt och sköt. Och tiden gick bara såååååå sakta! Men när dommaren blåste av.. Asså shit vilken lycka! Jag grät till och med. HAHAHAHA.
Men så var det dags för förnyelser. Det var endel som slutade, eller som tog andra sporter före fotbollen. Det resulterat med att vi var 4-5 stycken på träningarna. Inte kul "/ Så vi slog ihop oss med Svängsta. Så nu var vi Svängsta/Mörrum.. eller "Svängrum" som vi sa. (HAHAHAH)
Jag tyckte inte alls om det i början. Så många spelade som spelat ihop sig och jag kunde inte ens namnen på dom! :S Men efter några träningar gick det riktigt bra. Vi började träna i Svängsta, och spelade även där i en serie och cup efter cup. Men gick det bra? NEJ! Vi förlorade i stort sätt allting.. riktigt tråkigt var det!
När vi började sjuan, spelade jag fortfarande i "Svängrum" men så en dag så ringde en tränare från IFK Karlshamn och frågade om jag ville provträna med dom. KLART jag ville det. Ifk Karlshamn liksom.. Laget som vi i princip fruktade över allt annat. "Oh nej, inte karlshamn ;S"
Jag provtränade med dom första gången någon gång i Mars,och bestämde mig ganska fort för att gå över. Så jag sa byebye till Svängsta och började spela med Karlshamn. Det är nog en av dom största omställningarna jag har gjort någon gång. Fler träningar, hårdare träningar, tuffare medspelare. Allt som svängsta hade fast ggr 100.
Spelade några matcher, och nu fick jag äntligen känna på hur det var att vinna igen!
Så i somras var det dags för mästarcupen. En cup med de 26 bästa lagen i Sverige (jag vet inte om det var 26 st, tror det). Vi var som sagt inbjudna till den cupen.
Inte samma motstånd som vi var varna vid.. det blev endel förluster. Men så var det dags att spela sista matchen och vi slutade i alla fall som 10, vilket vi var skitglada över. Och grymt stolta! Tionde bästa laget i hela Sverige lixom. Inte illa pinkat ;)
Till hösten började träningen sega för mig. Jag kände nästan aldrig för att sticka till träningen! ;s Jag vet inte varför, det bara blev så.
Sen var det dags för DM, och så blev det DM-final mot Kallinge. Där har vi ännu en final att minnas. GUD va nervöst det var. I Andra halvlek hade vi nästan gett bort guldet till Kallinge. Ingen trode att vi skulle vinna. Vi låg under. Och så får vi hörna. NICK på den bollen tänkte väll Vickan som satte huvet till och gjorde det bästa nickmålet jag kommer vara med om! =D FIIIFAAAN va bra! Då stod det alltså lika. Särriöst trode jag att magen skulle vända sig helt på mig.
Med bara några minuter kvar får vi världens läge, och Maja Ericsson gör mål. ASSÅ SHIIIIT! Sen blåste dommaren av och vilka hade vunnit DM-finalen?
"SEGERN ÄR VÅR, SEGERN ÄR VÅR, VI HAR VUNNIT, SEGERN ÄR VÅR!" Firade ett bra tag nere i Ifk stugan. Alla var såsåsåsåsåsåsåsåsåsåsåsså glada! Den kvällen glömmer jag aldrig.
DM-finalen innebar Sm nästa.
Efter ett tag blev träningen bara Så stämplat med ett fett NEJ! Jag ville inte träna. Jag vet inte vad som hände.. men det blev inget SM. Vi tränade inte ihop som ett lag och det blev bara dåligt. ;(
Jag hade tappat glöden helt och endel gånger efter träningen sa jag till mig själv att nej, nu får det räcka. "Sofie.. du tycker ju inte det är kul".
Men så nu, känns det så himla konstigt ändå. Vårat lag ska läggas ner. Eller kanske inte läggas ner men, tränarna ska sluta och vi ska spela med Damlaget. Och jag vill inte det. "över min döda kropp".
Never ever. Så nu var det dags för mig att sluta.
Tråkigt, och konstigt att jag en gång brann för fotboll som en stjärna i rymden. Men nu är det över.
Jag låter sommaren gå.. så får jag se vad som händer till hösten. Men hejdå fotbollen! "/ <3
Vill bara tacka tränare och alla som varit inblandade. Tack för allt! <3
Kommentarer
Postat av: M
Ah, shit the same. Jag började spela i typ fyran eller femman. Jag var ööööverlycklig över att de startat ett flicklag i mörrum eftersom jag tidigare bara hade spelat på skolans grusplan, som bara innehöll ett mål. Det andra målet brukade gå mellan två skor. (HAHA)
Så började jag träna, inte bara med laget utan med mig själv hemma på gräsmattan. Sköt bollar på pappa osv..
När vi äntligen fått ihop helt 7-manna lag, skulle vi spela serie.
Det gick typ.. STRÅLANDE vad jag vill minnas. Vi vann, och tillslut var det dags för seriefinal. Jag minns att jag var så nervös att jag nästan behövde kräkas. Och GUD vilken final. Det skulle räcka med lika för att vi skulle ta hem det, och så blev det 3-3 några minuter innan matchen var slut. Jag minns inte vilka motståndarna var, men dom sköt, sköt, sköt, sköt och sköt. Och tiden gick bara såååååå sakta! Men när dommaren blåste av.. Asså shit vilken lycka! Jag grät till och med. HAHAHAHA.
Men så var det dags för förnyelser. Det var endel som slutade, eller som tog andra sporter före fotbollen. Det resulterat med att vi var 4-5 stycken på träningarna. Inte kul "/ Så vi slog ihop oss med Svängsta. Så nu var vi Svängsta/Mörrum.. eller "Svängrum" som vi sa. (HAHAHAH)
Jag tyckte inte alls om det i början. Så många spelade som spelat ihop sig och jag kunde inte ens namnen på dom! :S Men efter några träningar gick det riktigt bra. Vi började träna i Svängsta, och spelade även där i en serie och cup efter cup. Men gick det bra? NEJ! Vi förlorade i stort sätt allting.. riktigt tråkigt var det!
När vi började sjuan, spelade jag fortfarande i "Svängrum" men så en dag så ringde en tränare från IFK Karlshamn och frågade om jag ville provträna med dom. KLART jag ville det. Ifk Karlshamn liksom.. Laget som vi i princip fruktade över allt annat. "Oh nej, inte karlshamn ;S"
Jag provtränade med dom första gången någon gång i Mars,och bestämde mig ganska fort för att gå över. Så jag sa byebye till Svängsta och började spela med Karlshamn. Det är nog en av dom största omställningarna jag har gjort någon gång. Fler träningar, hårdare träningar, tuffare medspelare. Allt som svängsta hade fast ggr 100.
Spelade några matcher, och nu fick jag äntligen känna på hur det var att vinna igen!
Så i somras var det dags för mästarcupen. En cup med de 26 bästa lagen i Sverige (jag vet inte om det var 26 st, tror det). Vi var som sagt inbjudna till den cupen.
Inte samma motstånd som vi var varna vid.. det blev endel förluster. Men så var det dags att spela sista matchen och vi slutade i alla fall som 10, vilket vi var skitglada över. Och grymt stolta! Tionde bästa laget i hela Sverige lixom. Inte illa pinkat ;)
Till hösten började träningen sega för mig. Jag kände nästan aldrig för att sticka till träningen! ;s Jag vet inte varför, det bara blev så.
Sen var det dags för DM, och så blev det DM-final mot Kallinge. Där har vi ännu en final att minnas. GUD va nervöst det var. I Andra halvlek hade vi nästan gett bort guldet till Kallinge. Ingen trode att vi skulle vinna. Vi låg under. Och så får vi hörna. NICK på den bollen tänkte väll Vickan som satte huvet till och gjorde det bästa nickmålet jag kommer vara med om! =D FIIIFAAAN va bra! Då stod det alltså lika. Särriöst trode jag att magen skulle vända sig helt på mig.
Med bara några minuter kvar får vi världens läge, och Maja Ericsson gör mål. ASSÅ SHIIIIT! Sen blåste dommaren av och vilka hade vunnit DM-finalen?
"SEGERN ÄR VÅR, SEGERN ÄR VÅR, VI HAR VUNNIT, SEGERN ÄR VÅR!" Firade ett bra tag nere i Ifk stugan. Alla var såsåsåsåsåsåsåsåsåsåsåsså glada! Den kvällen glömmer jag aldrig.
DM-finalen innebar Sm nästa.
Efter ett tag blev träningen bara Så stämplat med ett fett NEJ! Jag ville inte träna. Jag vet inte vad som hände.. men det blev inget SM. Vi tränade inte ihop som ett lag och det blev bara dåligt. ;(
Jag hade tappat glöden helt och endel gånger efter träningen sa jag till mig själv att nej, nu får det räcka. "Sofie.. du tycker ju inte det är kul".
Men så nu, känns det så himla konstigt ändå. Vårat lag ska läggas ner. Eller kanske inte läggas ner men, tränarna ska sluta och vi ska spela med Damlaget. Och jag vill inte det. "över min döda kropp".
Never ever. Så nu var det dags för mig att sluta.
Tråkigt, och konstigt att jag en gång brann för fotboll som en stjärna i rymden. Men nu är det över.
Jag låter sommaren gå.. så får jag se vad som händer till hösten. Men hejdå fotbollen! "/ <3
Vill bara tacka tränare och alla som varit inblandade. Tack för allt! <3
Sv: Aa, msn är en bra tidsfördrivare :)
Postat av: M
Bodde du i stockholm ir hur?
Postat av: M
Bodde du i stockholm ir hur?
Postat av: M
Nej? så du pratar typ skånska? hahaha :P
Postat av: M
Jaha, e inte sås stort fan av skånska ir små¨ländska : P Men jag ska inte säga något egentligen för jag e ju från dalarna :P
Postat av: Maja Ericsson
oj, fick seriöst frys när jag läste detta:)
men inget är annorlunda förutom att micke inte är kvar, och vi har en träningsgrupp med damlaget. så tänk på saken säger jag bara.. <3
Postat av: sofie
maja: hihi. okej (:
men asså, jag har funderat på att sluta länge. Det är liksom inte lika roligt längre. Så även ifall vi hade varit samma F93 med samma tränade, hade jag nog slutat. Men jag önskar dig och er all lycka i världen. DM målet du gjorde i finalen. ojojoj. LYCKAN! :D hahaha. glömmer aldrig det. <3
Trackback
